Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde,
där Linus och Orfeus stampade takt.
Som syrsor de bägge fiolerna gnällde,
men länsmännen, gripne af tonernas makt,
de struttade kring i den granna salongen,
likt rimmen i denna gudomliga sången.
Likt trollet i Ljungby en hedersam kvinna
till mig, som stod dörrvakt, nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var min värdinna —:
”0 ungersven kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, amasonen dock rådde,
och dansen med gråtande ögon jag trådde.
Men när min kometbana ändat jag hade,
ur högsätet steg i högvördig gestalt
vår öfverste präst och kvickt skämtande sade:
Go’ herrar! jag rädes vårt brännvin blir kallt.
Då fyllde man glasen, och gästerne glade
fromt lade på hjärtat, hvad prästen dem sade.
Vår Herre själf kunde vår bordsbön ej höra,
förty den var utan båd tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
så drucko vi skålar vid herrskapets bord.
Sen länsmän och fogdar vi ärona gifvit,
dracks äfven min skål, sedan druckne vi blifvit.
Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
Och hem till vårt land så vi drogo igen.
Så gjorde ock fordom de tre vise männer,
och alla vi äro ej tokiga än.
Dock medges, att visheten längre kan drifvas,
om ej man far bort, där man icke kan trifvas.
* * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
