Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lazuli tryckte på dörren, men den ville ej gifva sig. Då
upptogs reservnyckeln, låset gnisslade, gångjärnen jämrade
sig, och de kommo ut. Härute var ganska mörkt, och en
kall nattluft andades starkt emot dem.
Både af rädsla för mörkret och för den omgifvande
kylans skull smög Adolfine sig nära gestalten, som visade
henne vägen. Systerligt lindade hon sin arm om dess svarta
lif; och när Azouras icke försmådde att också lägga sin hvita
arm kring hennes axlar, så tyckte Adolfine sig känna både
värme och ett värn härifrån. Vissa sympatier äro
hemlighetsfulla och oförklarliga.
Efter en stund märkte Adolfine, att stengolfvet, som de
trädde fram på, gick utför utan att hafva trappsteg. "Hvad
vill det säga?" hviskade fröken. "Huru långt utför skall det
här bära i kolsvarta mörkret?”
”Till Norrström.”
Fröken ryste vid svaret. Hastigt for det som en il
genom hennes ådror, allt hvad hon denna afton sett och
upp-lefvat, alltsedan det förskräckliga skottet, varit en dröm
allenast, och att hon just nu åtföljde en fantom till fördärfvet.
Hennes leder började skälfva.
Hon visste ej, att hon helt enkelt befann sig i kongl.
teaterns hästtrappa, och att det ingen olycka var att komma
ut på södra sidan af huset. Också kunde hon ej fly tillbaka,
hon följde fördenskull; hon slöt sig än närmare till gestalten,
hvars arm hon tyckte vara stark nog att bistå henne; en
känsla af det renaste förtroende, det gladaste öfverlåtande.
den mest intagande innerlighet genomströmmade hennes
ådror, och hon glömde all förskräckelse.
Nu stodo de i den lilla södra porten vid hästtrappans
slut. Adolfine såg verkligen Norrström lik ett bredt skumt
bälte ligga för sina ögon, natthimlen var mulen, närmare
föremål på gatan kunde dock skönjas.
”Adjö,” sade Azouras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
