Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös
utsikt öfver Vänerns aftonklara, vattrade duk. De kunde
icke se hvar och huru sjön sammanflöt med firmamentet
själf: det syntes allt såsom ett. ”Och det här heter Tidan?”
anmärkte hon med en liten runkning på hufvudet. ”Alldeles
så flyter också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro
har man äfven en lika stor ... stor ... stor utsikt öfver
Vänern norrut och uppåt ända till skyarna, när det är kväll
såsom nu! Ack, Albert, Albert! Jag påminner mig just här
den stund, då jag och min mor stodo på bron öfver Lidan ...
och hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt
ut ...”
Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och
gick, ehuru hon knappt ville det, tillbaka bort ifrån tidabron.
Komna upp i staden igen, vände de sig åt trakten, där kyrkan
står. Kyrkogården, omgifven af en låg stenmur och planterad
med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern, att man
tycker sig hafva sjön inunder sig. Och den gråa, höga,
vördnadsbjudade kyrkan själf har man bredvid sig.
Sara bad att få sätta sig på en grafsten. Albert satte sig
bredvid. ”Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött?”
Hon svarade ej en gång på dessa hans ord; men han följde
hennes ögonkast och märkte, att hon länge och nästan
svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) betraktade
ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i
gräset; de rasade hurtigt och slogo hvarann i ansiktet med
levkojor.
Barnen sågo hvarken fattiga eller rika ut, men ovanligt
vackra. Albert vinkade dem till sig för att göra Sara ett
nöje. De kommo barhufvade och långlockiga. Sara höll med
svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men klappade dem
kring hufvud och hals. Albert sade:
”Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna
föräldrar!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
