Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara fattig när det gäller, utan rädsla och utan fara, därtill
lockas vi af våra landskapers anblick; men det är icke blott
vår kropps, utan likaså vår själs världsställning.
Att själfmant söka fattigdom som sitt mål är något så
alldeles annat, att tvärtom just den här ifrågavarande
karaktären är den, som framför allt kan taga till sig rikedom, om
den vill, och någon gång också gör det. En rik man har
endast då en vidsträckt förmåga, när han kan umbära, ifall
han vill och det gäller: han beror ej då af sina skatter, han
använder dem hur han behagar. Däremot är den rike utan
denna förmåga en af de svagaste varelser: hans väl, hans
hela sammanhang ligger i ägodelarna, han är utbredd långt
utom sin egen person och vågar ej det minsta af fruktan att
förskingras, styckas och förgås. Men fruktansvärdare är
ingen än den, som kan vara utan allt utom sig. Ingen kan
beröfva honom något, som han efterfrågar; men han kan
taga hvad han vill, emedan han kan lämna hvad han vill.
Att söka fattigdom var i sina dar lacedemoniskt. Det
kunde vara statsklokt att skapa ett lynne för denna
tillgjordhet, och det kunde, som spartanska historien visar, alstra
många besynnerliga, men till större delen råa företeelser.
Likaså äldsta Rom, hvilket man har vanan att berömma för
dess kraft, glömmande, att en inhuman kraft, blott och bar,
är ej stort beröm värd. Det kunde också vara välment, såsom
af Loyola och Assisi, att bilda själfgjorda tiggare: många
förunderliga, äfven några aktningsvärda karaktärer hafva däraf
uppstått. Men i sig själf är det människovidrigt, dumt och
vänder snart åter. Endast den är martyr, som uthärdar ett
oafvändligt lidande eller vid det godas utförande icke skyr
hvad svårighet därmed följer; däremot, att göra sig själf
plågor blott för plågans skull eller, utan att efter förmåga
hindra det, tillåta andra tillfoga sig sådana och sedan utstå
onödigheter, det är icke martyrdom, utan feghet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>