Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rousseaus ”La nouvelle Heloïse”, Goethes ”Wahlverwandtschaften”
och m:me de Staëls romaner hafva också efterlämnat
spår i hennes produktion. Hon är väl i dåtidens
litteratur vår enda kvinnliga erotiker, och ingen samtida har
med samma ifver som hon utmålat och analyserat kärleken
som passion, ingen med undantag af Almquist.
Hennes ställning till kärlekens och äktenskapets
förhållande till hvarandra är emellertid alldeles motsatt den
senares. Under det att Almquist öfverallt kämpar för den
fria kärleken och således anser, att de älskande endast hafva
att följa sitt tycke men icke samhällets lagar och
konventionella uppfattning vid ingåendet af en förbindelse, försvarar
friherrinnan Knorring däremot öfverallt äktenskapets
oupplöslighet. Hennes ståndpunkt är således densamma som den
åldrande Goethes i ”Wahlverwandtschaften”. I ”Kusinerna”
t. ex. är hjältinnan, Amalia, gift med major Mühlendorff, men
hon älskar sin barndomsvän Axel. Amalia tynar bort och
dör; Axel flyr bort för att söka tröst i världsvimlet. I
”Axel”, som i viss mån utgör en fortsättning på ”Kusinerna”,
hindras Axels förbindelse med Rosina af en tredje kvinna.
I ”Ståndsparalleller” hafva vi åter en hjältinna, Blända, som
är gift med en gammal grefve, men gripes af kärlek till
informatorn i huset. Hon vill begära skilsmässa, men den
andryga modern föreställer henne det oriktiga i att förmäla
sig med en ofrälse och lyckas förhindra de älskandes
förening. Här är det således närmast ståndsprincipen, som
framkallar katastrofen. Öfverallt i hennes romaner finna vi
samma motsättning, fast varierad på olika sätt. I ”Illusionerna”
hafva vi ett stycke af hennes egna ungdomshändelser.
Ottilia älskar sin kusin Otto, men han bedrager
henne på ett ovärdigt sätt. Själf älskas hon af baron Edward,
men kan icke besvara hans böjelse. Skarpast framträder
tendensen i ”Torparen”, hvilken tydligen är skrifven mot
Almquists ”Det går an”. Fast Gunnar genom ett bedrägeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
