Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då regementsläkaren yttrade en bestämd osanning i
vetenskaplig väg eller en påtaglig dumhet, han dock trodde att
därunder ett högre förstånd måtte vara förborgadt. Han
respekterade således doktorn och hemställde därför till hans
afgörande sådana frågor, dem han ej själf klart kunde
besvara. Superkargören von Thrazenbergs testamente var ibland
dessa. — Jag nekar ej, sade han en dag, att min farbrors gåfva
till ett troligen fattigt fruntimmer är en ganska ädel gärning;
likväl måste anledningen därtill ej varit alldeles klanderfri.
— Nej, svarade doktorn, emedan han alltid började sina svar
med nej, ty han ville ensam afgöra hvarje sak. Nej, däri
har herr kunglig sekreteraren åter orätt; man får ej så där
intränga i andras hemliga verk och gärningar.
Komplexional-filosofien, i hvilken herr kunglig sekreteraren synes föga
undervisad, förbjuder oss det. I öfrigt må man endast döma
godt om de döde. Latinska ordspråket med afseende härpå
kan icke vara obekant.
Uno teg efter denna skrapa. Han insåg rätt väl sanningen
däraf, att hans enskilda öfvertygelse ej behöfde vara en
annans, äfvensom omöjligheten att efter egna känslor och
åsikter rättvist döma andras gärningar. Doktorns tillägg,
att aldrig tala illa om de döda, ämnade han försöka att
vederlägga, och kanske hade han några skäl på sin sida; men en
piga kom just i detsamma i fullt språng, med anmodan att
herr doktorn behagade besöka friherrinnan, och afbröt
därigenom samtalet.
Friherrinnan hade fått en häftig spänning i underlifvet.
Vid doktorns ankomst var den dock lyckligtvis alldeles förbi.
Likväl, såsom tillkallad läkare, ville han ej alldeles låta saken
falla. Han kände först på pulsen, bad att få betrakta tungan
och om litet obetydligt i ett glas, hvarför han ett ögonblick
utgick, medan glaset fylldes. Vid återkomsten betraktade
han det på kakelugnsafsättningen stående glaset genom sina
glasögon, hvarvid han runkade på hufvudet. — Kanske något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
