Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp mot den klara aftonhimlen. Det ser ut som vulkaner,
men är blott fredliga svedjor. Lika mycket; det är vackert,
och jag är förtjust, lutar mig fram, tänker något om en lycklig
naturfamilj, om paradiset, om Adam och Eva, då hastigt
björn lägger sina stora tassar omkring mig och kramar mig
så, att jag är nära att uppge andan, under det han kysser mig
och ber mig ”trifvas här!” Jag blef litet illa vid, men då jag
såg till andemeningen i denna omfamning, måste jag bli nöjd.
Här i dalen var då mitt blifvande hem; här lefde min nya
släkt; här låg Rosenvik; här skulle jag lefva med min björn.
Vi kommo utför backen, och vagnen rullade raskt fram på
den jämna vägen. Björn nämnde för mig gårdarna, som vi
sågo när och fjärran. Jag hörde som i drömmen, men blef
plötsligt väckt ur mina tankar, då björn sade med en viss
accent: ”Här bor ma chere mere!” och vagnen körde in på en
gård och stannade framför ett stort och vackert stenhus.
”Hvad, skola vi stiga ur här?” — ”Ja, min vän!” Det
var mig en ingalunda kär surpris. Jag hade först velat fara
till mitt eget hem och där något bereda mig på mötet med
min mans styfmor, för hvilken jag var litet rädd efter de
berättelser, jag hört om denna fru, och den respekt, som
jag visste att björn hade för henne. Detta besök syntes mig
ganska mal å propos, men björn har sina egna idéer,
och jag såg på honom, att det nu ej var värdt att spjärna emot.
Det var söndag; och då vagnen stannade hörde jag
ljudet af en fiol. ”Aha!” sade björn, ”så mycket bättre!”
hoppade tungt ur vagnen och lyfte mig ur. Askar och
paketer var ej att tänka på. Björn tog min hand, förde mig
uppför trappan in i den präktiga förstugan och drog mig
fram mot dörren, där man hörde musik och dans. ”Se så!”
tänkte jag, ”nu skall jag väl äfven dansa i den här
kostymen.” Jag ville gå in någonstädes, där jag kunde få torka
dammet af näsa och hatt, där jag åtminstone kunde få
se mig i en spegel. Omöjligt! Björn förde mig vid armen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
