Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mamsell Taglioni, min bäste herr pastor,” återtog friherrn,
som alltid höll målron vid makt och för vighetens skull alltid
utlämnade alla onödiga pronomina. ”Kände fadern, var
premiärdansör på min tid, och modern äfven, var dotter af
vår store Karsten, den bäste sångare vi ha; vill gärna se
den famösa dottern, hvarom ’bladet’ talar så vidt och bredt;
vill gärna se om hon kan öfverträffa den charmanta fru
Körsner” — och härvid kysste friherrn på sina fingrar med
ungdomlig entusiasm — ”vill gärna komma än en gång,
innan man blir lastgammal, till det gamla kära Stockholm,
där jag tillbringade hela min glada ungdomstid” — en lätt suck
offrades minnet däraf — ”har ej varit där sedan 1810; har
mycket vänner, släktingar och bekanta där ännu. Vill visa
barnen stora världen, medan jag och gumman orka föra dem
an där” — hennes nåd drog en djup suck —; ”vill visa dem
lilla Cendrillon, medan hon ännu är en vogue, och låta dem
höra Wässelias näktergalsstämma, ty jag tror visst (ja bevars!)
att hon är kvar vid teatern, likasom Åbergson, Hjortsberg,
Deland och Schylander. Eller kanske någon af dem är borta;
tycker mig hört något sådant, men lika godt: barnen behöfva
se sig om och vi gamla ruska dammet af oss och visa oss
litet, annars blifva vi totalt bortglömda; eller hur, min
värdaste herr pastor?”
Det var ett kinkigt frågetecken för herr pastorn, som
i många Herrans år bott i en annan otillgänglig vrå af det
stora vidlyftiga stiftet, och som i all sin lifstid aldrig hört
talas om hvarken Taglioni eller någon af de öfriga sceniska
artisterna; men han var en bra karl, fast han trodde sig böra
vara litet kruserlig i det gamla högadliga huset, och
dessutom en slug man, utan all tafatthet, och svarade äfven utan
all tvekan: ”Jo, bevars! det har visserligen sin
riktighet,” . . . och nu bjöd friherrn sin gäst ned i sina rum på
en pipa tobakelse och ett parti bräde och skenade utaf med
honom, dubbelt så fort som de kommit upp; men ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
