- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
35

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"Jag skall gå ut och tala med honom!” sade Arve,
närmande sig fönstret. Han kunde likväl icke hindra sig att
taga ett steg tillbaka, då Antons vilda ögon nästan syntes
vilja sluka honom.

Gabriella sprang emellertid ut på gården. ”Kom in,
söte Anton!” bad hon. ”Det är ju ingen så förfaslig
olycka du sett — jag är nu Arnmans trolofvade, och så
snart pappa kommer hem, skola vi be honom om hans
samtycke.”

Anton ryckte sig ifrån henne. Han talade icke ett ord,
men hans ögon uttryckte den djupaste förebråelse. Denna
förebråelse var icke blott bitter, den tolkade äfven så mycken
förtviflan som ett ögonkast kan innebära.

”Snälle Anton, se för Guds skull ej så på mig! Säg
hellre något — och kom in, så få vi tala förnuftigt vid
hvarandra.”

Men Anton pekade på sina darrande läppar, och i det
han än en gång med djupaste smärta fästade sina blickar
på Gabriella, ryckte han sig ånyo från henne och försvann
bland klipporna, innan hon tänkte på att kvarhålla honom.

”Ack, att aldrig någon glädje får vara fullkomlig!”
sade hon till Arve, som äfven utträdt på gården. ”Nu blef
den stackarn så förskräckt, att han förlorade målet. Det har
händt en gång förut, när han blef uppretad på pappa. Då
gick det likväl öfver, men hur det nu går, det vet blott Gud.
Jag tror det är bäst, att vi springa efter honom och med
godo eller ondo få honom hem.”

Hon hade knappt talat ut, förrän Arve som en pil flög
åt det håll, dit Anton begett sig. Gabriella, som tillkallade
den enda pigan, hvilken var hemma, sökte mota honom från
en annan sida, men då de, efter ett par timmars jäktande
kring halfva ön, åter sammanträffade hemma, hade alla
försök varit förgäfves. Intet spår fanns efter Anton, hvilken
tycktes hafva försvunnit.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free