Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min makt att låta dig få? Men Birger ...” Här hejdade sig
den gamle och tystnade.
”Ja, Birger,” utbrast Gabriella lifligt, ”det är just han.
som ej vill det. Men hvarför vill han det icke?”
”Tig, barn, tig . . . gå din väg — jag kan inte säga något.”
Men Gabriella gick ej. Hennes tårar föllo på faderns
hand, på hans hjärta. Den för sin afgud svage fadern
började redan underhandla med sitt samvete, men Birgers
hotande gestalt stod beständigt för honom, och som han
fruktade Birger, våndades han redan i både andlig och
lekamlig skärseld.
”Det är då utan hopp?” sade Gabriella, och hennes
bedjande blick sjönk i faderns. ”Jag går således och säger
Arnman, att vi måste skiljas. Men så vill jag också säga
pappa, att det är för mig detsamma som att skiljas vid lifvet,
och pappa får väl själf se hvad slut det tar!”
Gabriella gick hastigt till dörren, men om hon ärnade
utföra sitt beslut, är ej alldeles säkert. Huru som helst,
förekoms det af Haraldsson, som i sin svaghet yttrade: ”Jag
vill besinna mig bättre. Bed honom komma igen i morgon
eftermiddag — han får ursäkta, att jag inte nu kan tala
med honom.”
Gabriella gaf till ett glädjerop. Häftigt kysste hon den
hand, hvilken hon med afsky skulle ha fattat, om hon vetat,
att den var densamma, som mördat hennes älskares far. Men
hon visste ju ingenting. Ännu en gång dårad af lyckliga
aningar, mötte hon sin Arve, underrättade honom om det
som förefallit och hvad de kunde hoppas af morgondagen.
För att desto bättre rekommendera sig hos sin blifvande
svärfar, reste Arnman genast, ehuru påkostande det än var;
men för att vinna ett större godt, försakade han ett mindre.
Och Gabriellas kärleksfulla blickar följde honom på vägen.
”Låt mig nu vara i fred,” sade Haraldsson, då han
tillslöt sin egen kammardörr, ”du får inte oroa mig!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
