Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i huset var stilla och att ingen gaf akt på honom. Men
efter en stunds vaksamhet, då han förmodligen ansåg sig
säker att ej öfverraskas, smög han sakta ned från klipporna
och fram till Gabriellas fönster, under hvilket han stannade.
Augustinattens milda månsken belyste den arme
sjuklingens dystra drag och kastade ett darrande skimmer öfver de
lidelser, hvilka skiftade på hans bleka anlete. Med hvad uttryck
af ångest betraktade han ej detta fönster, inom hvilket hon sof.
hon, som, oaktadt han för henne velat försaka hoppet om
förlossning, likväl kunnat narra honom, och narra honom så
skamligt! Då han gladde sig åt, att hon gaf efter för hans
böner, var det endast för sin egen skull hon blef hemma.
Ännu ville väl en röst i hans hjärta tala till hennes urskuldande,
men det som var skedt var skedt, och den inbillade plikten
bjöd honom att fullborda sin föresats: för henne fanns ej
mera råd, hjälp eller hopp. ”Gabriella, Gabriella,” hviskade
han så sakta, att blott han själf kunde höra det kära namnet,
”du försmådde den stackars näckens offer. Nu kan han
icke rädda dig — du måste ned i afgrunden jämte de andra.
Min fader och moder vinka och vänta mig: min tid här är
snart förbi, min förlossning kommer . . . Men har jag godt
af den när du blir kvar?” Han skylde sitt ansikte med
händerna, och ihopkrupen låg han på hällen och stirrade mellan
fingrarna uppåt det rum, där all den kärlek låg gömd. hvaraf
hans hjärta var mäktigt.
Då den första skära morgonstrålen steg upp vid
horisonten, reste han sig, och dessa timmars tysta kval tycktes
ha förvandlat honom från en människa till en vålnad; men
i det stela ansiktet låg nu ett bestämdt uttryck, som vittnade
om ett fast beslut. Än en gång ihopknäppande de magra
händerna så hårdt, att naglarna lämnade märken i skinnet,
sträckte han dem öfver hufvudet. Detta syntes vara en
kraftansträngning för att draga sig från den plats, där en
hemlig makt kvarhöll honom, hvilken makt likväl nu måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
