Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycke af ditt unga sinne. Jag trodde, efter du ännu i går
bar min ring, att allt mellan oss kunde bli godt igen, men
sedan jag nu hört hvad du sagt, har jag ej mer något hopp
därom, och jag borde ha sett det på Birgers ansikte jag
minns nu tydligt, att där stod ett moln, men jag gaf mig ej
tid att forska efter orsaken därtill.”
”Birger — har du träffat Birger?” utbrast Gabriella.
”Helt hastigt. När jag kom till Göteborg i går afton,
sprang jag genast till det ställe, där ni pläga bo under
Lars-mässan, i förhoppning att en dag förr få träffa dig. Hvarken
Birger eller Erika voro hemma, men jag fick likväl af
husfolket veta, att endast fru Haraldsson var med. Hela aftonen
flög jag omkring för att få reda på dem, men allt förgäfves.
Och i dag, då jag tingat en båt hit ut, ärnade jag ej spilla
tiden på vidare sökande, men händelsen gjorde, att jag då
träffade Birger på Stora Hamngatan. I min glädje aktade
jag ej på den envishet, hvarmed han bad mig vänta till
andra dagen, då han föreslog, att vi skulle resa tillsammans,
och hans förvirring, som jag nog märkte, ansåg jag härleda
sig af öfverraskningen vid vårt oförmodade återseende.
Emellertid var det omöjligt för mig att vänta eller ens höra
honom, sedan jag fattat att du lefde, var frisk och bar min ring.
Du borde ej ha burit den, då ditt hjärta blifvit mig otroget!”
Gabriella kände sig ej vidare behöfva något försvar.
Och Rosenberg, som af hennes utseende såg hvad hon tänkte,
tillade mildare: ”Förlåt mig, Gabriella! Jag är själf orsaken
till min olycka: min egen envishet har skymt ljuset för
mig. Men nu måste jag bära mitt öde som en man. Jag
ville väl än en gång ha träffat gamle Haraldsson, men här
kan jag ej stanna ... Vi ha nu sagt hvarandra allt: hvarje
stund längre skulle bli alltför plågsam. Hälsa gubben . . .
Min trogne Petter, den ärliga själen, råkade jag i Göteborg.
Gud vare lof att åtminstone han blef lycklig . . . Hvar ligger
deras stuga?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
