- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
166

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag dock mod och flydde mellan bänkarna. Guldbrand, som
endast fått tag i Pylax’ öron, stod en stund med en svart
vante i hvardera handen, men snart satte han efter mig
det snabbaste han kunde. Jag märkte under språnget, att han
nappade efter min svans, hvaruti han, trots den hvita
plymen, säkerligen igenkände rottingen, älsklingsmaterielet för
hans verksamhet som lärare. Men jag drog svansen åt mig
så godt jag kunde och fortfor att fly.

Jag vet icke hur det kom sig, men det var som hade
konstens genius i denna stund omsväfvat mig. Jag glömde
skola, lärare och kamrater, jag var helt och hållet inne i
min roll igen, jag var Pylax med hull och hår, fast utan
öron. Jag sprang än på två, än på fyra ben, morrande och
skällande af alla krafter, och Guldbrand efter mig.

Värst var kattrakandet upp uti och nedom katedern.
Hack i häl efter mig, antingen jag sprang upp i katedern
eller ner från den, var alltid den förfärlige, jagande mig,
som Achilles jagade Hektor omkring Tröjas murar.

”Vill du stanna, din lymmel!” flåsade Guldbrand.

”Vov!” svarade jag och tog ett skutt som kunnat hedra
en panter.

Nu hörde jag mina kamrater fnissa, trots den
bestörtning, som i början gripit dem liksom mig, och slutligen hade
jag den outsägliga tillfredsställelsen att se min förföljare,
den ryslige Guldbrand, andtruten nedsjunka på en bänk, och
jag hörde honom utbrista i ett gapskratt, som han förgäfves
sökte kväfva.

Jag var räddad, åtminstone för den gången. Att få
Guldbrand att skratta, han som annars aldrig log. hvilken
lysande triumf för den dramatiska konsten!

Sådan var min första debut.

* *

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free