Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som icke var den minst lysande? Hvem hade kunnat drömma
om, att en skald sådan som Nicander en gång till henne
skulle sjunga:
’ Håll troget vakt vid Ljusets offerflamma —
blif mer, blif större — men ändå densamma!”
* * *
DEN RÖDRUTIGA SCHALEN.
När jag uppnått den ålder, att jag borde lära något
allvarligt, uppstod en ny anledning till strid mellan mina
föräldrar. Min far, oboisten, ville att jag så tidigt som möjligt
skulle gå in vid gardets musikkår; men min moder, som icke
ansåg gardet för den bästa uppfostringsanstalten och
dessutom fått i sitt hufvud, att jag med tiden kunde bli ett
lär-domsljus, ville sätta mig i någon högre lärdomsskola. Efter
många stormiga uppträden segrade hon ändtligen och kände
sig outsägligt lycklig, ehuru hon nog förutsåg de bekymmer,
som skulle följa däraf och hvilka icke heller uteblefvo. Jag
inskränker mig till att omnämna ett af de många.
Vid min uppflyttning från andra till tredje klassen af
Klara trivialskola behöfde jag flera nya skolböcker, men,
som vanligt, saknades tillgångar därtill. En dag — det
var en ovanligt kall och blåsig vinterdag — såg jag min
mor kasta öfver sig sin stora rödrutiga ylleschal, hvilken
var den yppersta persedeln i hennes garderob, och ofvanpå
schalen sin tunna, urblekta salopp, hvarefter hon med mig
vid sin sida begaf sig ut i staden. Vi gingo upp i flera
hus; min mor gick in, och jag stannade utanför. Jag anade,
att hon besökte bekanta för att få pengar till böckerna, och
jag såg på hennes nedslagna ansikte, när hon kom ut igen,
att hennes besök varit förgäfves. Slutligen bar det af för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
