Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång under sina sista dagar om Crusenstolpe. Det är sant.
Därför skola konungarna också icke skämta med män af
talang.
Sedan Fäderneslandet hade upphört och innan ”Biet”,
”Morgonen” och alla dessa andra, senare försök att skapa en
konservativ press i större skala hade låtit sig förnimma, var
det ”Svenska Minerva”, som ensam hade det tunga lasset att
köra i kamarillans tjänst. Åskelöf skötte sin syssla, det
måste medgifvas, med ovanlig förmåga. Hans lilla blad
ägnade sig icke för stora kampanjer och afgörande slag,
måhända skulle han ej heller själf ägt krafter nog därtill; hans
taktik gick därför mindre ut på att positivt söka vinna
lysande segrar åt ”systemet” och förfäkta Brahestyrelsens
åtgöranden i detalj än att, så vidt det stod till, förslöa
motståndarnas vapen och förminska intrycket af deras anfall.
I denna konst var han en mästare. Orubbligt lugn och
oaf-låtligt vaksam, i hvarje ögonblick passande på att finna en
svaghet eller en oförsvarad punkt hos fienden, var han där
ständigt till hands för att parera eller att ge ett litet styng,
ständigt välförsedd med sarkasm och skämt, aldrig
öfver-ilande sig, sällan missräknande sig. Slogs han eller blef han
gjord till narr (såsom af Aftonbladet i den lilla lustiga affären
med ”macpherlanska trillan”), tappade han aldrig
koncepterna, utan krydde på sig igen och reparerade med smak
sina förluster. Som motpart var han alltid rolig att ha att
göra med. Sedan kom herr Angeldorff och hela det sällskapet,
och den liberala pressen fick det ledsamma bestyret att slå
ihjäl Mockurkalfvar (”lerjättar med hjärta af ett sto”) i
stället för att korsa värjan med en man af värld.
Askelöf var en man af värld i mer än ett afseende. Han
var, utan att vara markis, en fin man, och hans umgänge var
bland ”högstbetrodde” män. Han såg vid sitt läckra bord
idel generaler, presidenter och statsråd, han såg vid sitt
spelbord endast statsråd, presidenter och generaler. Att han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
