Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den abstraktion jag nyss påpekat vidlådde också Carl
Wilhelm Strandberg (Talis Qualis), men icke förty hade han
något verkligt nytt att sätta in och företer — hvad de förut
nämnda icke gjorde — en verklig utveckling. Hans tidigaste
dikter voro fyllda af ungdomligt grubbel och världssmärta
med inslag af mystik, allt saker, som snart försvunno, i det
hans intresse riktades utåt och upptogs af tidens jäsande nya
känslor. Under 1840-talet skref Strandberg en mängd
fri-hetsdikter, de där uti himlastormande yfverborenhet ibland
inte ge Wennerbergs körer efter, och hvilka i bildernas
oför-vägenhet stundom öfverträffa Tegnérs djärfvaste; de bästa
af dem äro samlade i Sånger i pansar * och Vilda rosor.
Man kan väl frestas att draga på mun åt de argaste
öfver-drifterna, men man får respekt för det äkta i deras harmfyllda
patos och bistra ironi.
Strandbergs vers har inte hans samtidas vanliga
flytande och smeksamma melodi, — den lockade ej heller
tonsättarne. Hans språk har en ursprunglig kraft och en
eftertrycklig rytm, som var något nytt. Som Victor Hugo
kunde Strandberg berömma sig af att hafva satt den röda
mössan, jämlikhetens symbol, på orden. Ur hvardagsspråket
tog han sina bilder och uttryck, hvilket just genom motsatsen
framhäfde diktens högt spända patos. Om han därvid haft
förebilder i de tyska politiska diktare, som han läst och
öfver-satt, så saknade han inte inhemska anor. Detta drag fanns
redan hos Tegnér, fast mer i hans prosa än i hans vers,
och i sin sträfvan efter fasthet och pregnans fortsatte
Strandberg den gustavianskt-tegnérska linjen. Därmed
sammanhänger att han älskade sonettens stränga form. Särskild vikt
lägger Strandberg på valet af rimord, men det händer, att
ur svenska folklifvet», men dessa ansatser äro ganska enastående och icke
af högre rang. Inom sin art ypperligt var däremot A. A. Afzelius’ »Svenska
folkets sagohäfder» ; det var för sin tid hvad Björners »Kämpadater» varit
för sin, och jämte de första banden af Fryxells historia var det säkert den
bästa fosterländska läsningen.
* Titeln kanske efter K. Becks »Nächte, gepanzerte Lieder» 1838.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
