Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med jungfruligt hjärtblod underskrifna,
varma suckar — mina skepp, som gingo
öfver känslans haf till ljusets källa
och så troget till mig återvände,
tyngda af det guld, som kallas kärlek. —
Men, hvad har jag nu? Allt är förloradt,
plundradt, skingradt af den grymma härjarn,
hvilkens fröjd det är att hjärtan krossa
och att skilja sammanlagda händer.
Ack! i hvalfvet under denna kulle,
i det mörka hvalf, som kallas grafven,
har han nedlagt alla mina skatter,
nedlagt allt, som fästat mig vid lifvet,
och för porten skjutit tunga riglar,
som jag fåfängt söker till att bryta,
ty hvad är min ringa kraft mot dödens!
Som en girig jämt härutanföre
vakar jag, — ack! hjärtat är hos skatten,
och hvar skulle det väl eljest vara?
TILL DEN DÖDA.
(MORGONEN DEN 8 JULI 1 850.)
Så har han randats än en gång, den dag,
som tog hvad jag har älskat mest på jorden!
Och ännu samma smärta lider jag
och ännu stammar jag desamma orden:
Du ängel där på salighetens ö,
böj knä för Gud och bed att jag får dö!
Ty ack! ju längre han mig pröfvas låter,
dessmindre blir mitt hopp att se dig åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
