Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid sidan af dessa sublima motiv älskade Rydberg ock
att behandla de rent idylliska, de barnsligt oskuldsfulla, under
det han mera sparsamt anslog mellantonerna. Sällan är han
väl så oblandadt idyllisk som i ”De badande barnen”, men
en ton af barndomssinnets oskuldsstämning spelar in här
och hvar. I en tyvärr aldrig fullbordad dikt om Jesus och
Johannes som barn hade han haft för afsikt att förmäla det
sublima och det idylliska.
Själf betecknade han vid denna tid såsom sitt ideal af
skald den ”hvars hjärna kunde fri från nyromantiskt
grummel klart tänka tidens stora frågor på samma gång hans
hjärta kunde svärma för dem och hans tankar gestalta dem
i lefvande och gripande bilder”.
I den stora dikten ”Grubblaren” från 1890 griper han
åter tillbaka till de stora filosofiska grundspörsmålen om
tvifvel och tro. Det är den mest sublima, men tillika mest
svårfattbara af hans ”spörsmålsdikter” — slutstenen efter
”Hvadan och hvarthän?”, ”Tomten” och ”Antinous”.
Eljes taga dikterna från 1890-talets början mera intryck
af Rydbergs sociala och mytologiska intressen än af hans
filosofiska. ”Den nya Grottesången” är i detta afseende
kännetecknande. Dess innehåll är djupt socialt, dess
omklädnad återklingar mytologiska stämningar. Så ock
”Vårdträdet”. I vissa punkter sympatiserar Rydberg med den
socialistiska strömningen, men dess materialistiska
grundåskådning stöter honom bort. I den vackra prosadikten
”Vapensmeden” griper han ånyo tillbaka till teologiska
strider, men det egentliga syftet med denna historiskt
romantiska skildring är väl att gifva uttryck åt den ädla humanism,
hvilken Rydberg alltmera utdanat inom sig; det är en
gammal siare, som här i diktens form talar ord af mänsklig
bildning, mänsklig kärlek och mänsklig visdom gent emot
okunnighet, hårdt nit, auktoritetsträldom, ofördragsamhet och
pietetslöshet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
