Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vandringsmän
o
Trots ur och skur är hans linning ock
så hvit som snö och som ny hans rock.
Så var det i mannaminne.
Ej underligt då, att några tro,
att de mör, som bo
i hult och mo
och sväfva i dimmorna inne,
ha spunnit finaste liljetråd
i månglans till hans linne
och väft i stjärnljus väfven
och sytt med dess strålar våd vid våd
till vandrarerocken äfven.
Det sägs, att, hvart han kosan styr
med blåklintblomman i hatten,
det äfven vid mulnaste himmel flyr
ett sken öfver land och vatten.
Det sägs, det hviskar en melodi
i hyddorna in, där han går förbi,
som hugnar i dagens trälbestyr
och ger vackra drömmar om natten.
Men om hon är död, hans sökta vän?
Nej, det kan han ej sig tänka,
emedan solen strålar än
och ännu stjärnorna blänka.
Han vet det är för hennes skull
som solen och stjärnorna strö sitt gull,
för henne lifvet lefva vill;
men vore hon död, det stode still.
Då skulle snart
allt färgspel här förgås i svart
och rymdernas dunkel tjockna
och solen och stjärnorna slockna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
