Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läpparne i långa kyssar, som på en gång värma och svalka
— som på en gång släcka och tända en blyg åtrå.
Hvarje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans
själ en sång, åt hvilken hans läppar ej ge toner. Den sången
lyder:
”Ljufligt är att möta sin flicka, ljufligast då skymningen
hvilar öfver nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden hviskar
i granen. Är du där, Singoalla? jag ser dig ej, men jag
anar, att du är där, ty vinden doftar af blommor, ty skogen
är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt bröst. Det
vinkar däruppe på kullens topp; är det granen, som rör
sina mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig,
när vinden plockar hans hvitröda blommor? Eller är det
Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon
älskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig.
Ljufligt att möta sin flicka, ljufligast då skymningen hvilar
öfver nejden.” —
Det främmande folket stannade på svedjelandet längre
än deras höfding i början ämnat, ty den hop, på hvilken
han väntade, dröjde. Men Erland tänkte icke på skilsmässan,
och Singoalla ej heller. Det föreföll dem, som om de alltid
skulle få vara tillsammans.
Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla sagt till
sin fader: jag vill gå och lära framtidssyner af ensamheten,
och han hade svarat: gå! Och hon hade gjort en lång
villande omväg i skogen, för att gäcka Assim och föra honom
åt annat håll än åt kullen vid bäcken, i fall han lurade på
hennes steg. Åtta gånger hade Erland och Singoalla träffats
vid kullen, där ingen annan än den trogne Käck var vittne
till deras lycka, ty sällan förirrade sig en jägare hit, allra
minst i skymningen, och det främmande folkets kvinnor
plägade hämta vatten och bada sina barn långt borta, där
bäcken flöt närmare svedjelandet.
Men mer och mer förändrades Singoallas väsen under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
