Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smaka dig bäst, till vår måltid; du skall icke vara min
trälinna, ty det vill jag icke, och det höfves icke. Men man
och hustru skola vi vara.”
”Vill du icke nu genast vara min man?” sade Singoalla.
"Jag skall göra dig därtill, såsom det tillgår hos mitt folk.”
Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en
kedja, som hon bar kring halsen. I stenen var månskäran
inristad — symbolen af hennes folks Gud Alako.
Denne sten lade hon i Erlands högra hand och frågade,
om han ville älska henne som sin enda kvinna intill döden
och svärja henne en trohet, mot hvilken den ringaste
förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans jordiska lif och
med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill
svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med månskäran
i sin högra hand, aflade samma löfte och tillfogade efter sitt
folks bruk, att hon ville vara sin trogne mans trogna slafvinna
och lida allt af hans vrede, men ingenting af hans otrohet.
Sedan detta var gjordt, sade Singoalla: ”nu är du min
man, Erland, och jag är i allt lydig din vilja.” Och när hon
sagt detta, kastade hon sig på knä i gräset, höjde armarne
mot den nytände månen och talade ord på ett tungomål, som
Erland ej förstod:
”Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla
kvinnor, och blicken ej på honom, ty han är min och föraktar
er alla. Tack, gode Alako i himmelen, ty han är min, den
ende jag älskar!”
Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat öfver, att
Singoalla nu kallade honom sin man, ehuru inga ringar voro
växlade, intet bröllop på vanligt sätt hållet och ingen
välsignelse uttalats öfver dem af en Herrens tjänare. Men nu
tänkte han ej på sådant; det löfte han svurit kände han
ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda
lust; han tänkte blott på att kyssa Singoallas mun, hvila vid
hennes barm och följa henne till världens ände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
