Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bort, mörkare och djupare, kring alkovens omhängen. Dörren
till salen står halföppen; hon öppnas sakta helt och hållet.
På tröskeln, dold af mörkret, stannar Erland. Han vill smyga
bort till de gamla, skåda deras ansikten än en gång och säga
dem farväl så tyst, att de kunna förnimma det som en
drömvilla; men ålderdomens sömn är lätt, de kunna vakna, rädsla
kämpar med hjärtats lust, han törs icke gå. Han lutar pannan
mot dörrposten och lyssnar till de kära sofvandes andedrag.
Hans kind är blek och hans ögon tårade. Han återvänder
den väg han kommit. Han skyndar, ty det förekommer
honom som om korridorens och trappafsatsernas helgonstöder
rörde sig och sträckte händer efter honom. Han
lockar till sig Käck, vadar öfver sundet, som skiljer ön från
landet — ty fallbryggan är, som vanligt om natten, uppdragen
— och fördjupar sig i skogen, följd af sin trogne hund. Han
bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt finnes i fickan
på hans slitne lifrock. Gördeln, som omsluter hans lif,
tilllika med jaktknifven, som hänger i gördeln, är det enda ting
af värde, som han medtagit från sin faders borg.
Främlingarnes höfding hade sagt till riddar Bengt och
patern, att hans folk skulle aftåga följande dag vid
middagstiden. Han hade kanske sina skäl att säga så till dem; till
Erland hade han sagt: kom före midnatten, eller du kommer
för sent.
Allt var redan färdigt till uppbrott, då Erland kom till
svedjelandet. Oroligt hade Singoalla väntat honom. Nu
mottog hon honom med ett glädjerop, där hon, insvept i en brokig
kappa, satt i sin faders vagn på en bädd af täcken och själf
tyglade de små lurfviga kamparne, som otåligt skrapade
marken. Bakom stod en lång rad vagnar, förspända med
hästar eller oxar och fullastade af kvinnor, barn och bohag.
Höljde i sina kappor stodo de gifte männen bredvid vagnarne,
en hvar vid sin vårdnad och sin egendom. De unge ogifte
karlarne bildade en med spjut, bågar och knifvar väpnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
