Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de voro gudars likar, och deras skugga var välsignande.
Du är den ende i detta vandrareband, som är af prästerlig
konungaätt. Din farfaders farfader var ljuslockig, har man
sagt mig, och mindes och förstod det heliga fornspråkets alla
sägner och helgade med dem vårt folks brudar, barn, hjordar
och eldar. Din farfader var mörk, men ej såsom din fader,
och ännu hundraårig läste han några af de gamla mäktiga
bönerna och förstod dem. Din fader, som var ovillig och
trög att lära, men hågad och snar att befalla, mindes och
förstod blott några af deras ord. Dock flere än han gifvit
dig i arf. Du är mörkare än din fader. Du är en mula,
Assim. Din moders blod, din farmoders och din farfars
moders ha gjort solhästens ättling till en mula. De gudasöner,
som ledde vandrarefolket ur Assaria, hade inga gudadöttrar
att göra till mödrar.”
I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrån hans
barndom. Assim sörjde öfver sitt mörka blod och beskyllde
det för tillskyndelser till de ord och gärningar, som han
blygdes öfver och ångrade. Men af purpurrödt fanns kvar i
hans ådror åtminstone så mycket, att det kunde göra sig
kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder. Då hände,
att från hans läppar kommo ord, som förvånade vandrarefolket
och beundrades af Singoalla, men som hvarken hon
eller de andra räknade Assim till ära, emedan de trodde, att
det var förfäder, som talade med hans mun.
Assim red hän till eftertruppen. Erland och Singoalla
gaf han icke en blick. Med hänryckning, underligt skuggad
af smärta, såg han mot öster, mot dagerkällan, öfver hvilken
blekröda skyar strimmade sig. De genomdallrades starkare
och starkare af färgvärma. Det blekröda vardt högrödt, det
högröda djupt rosarödt, som kantade sig med silfver, gömde
silfret under bräm af smältande eldmättadt guld, väckte
fågelsången i skogen till jublande lif och bredde pärlglitter och
regnbågeskimmer öfver markens daggvåta mossa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
