Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess leder, och hopen af döende och döde, som ligga
däromkring, ökas. Själf ser jag stundligen på min lekamen,
väntande att där skåda de svarta märken, som äro sjukdomens
och dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud vare min
själ nådig! En man, som inbillar sig, att han skall få lefva,
om han lämnar dödens nejd, skall fortbära detta bref. Jag
tviflar, att det skall komma i din hand. Pax tecum!”
”Gud vare oss nådig!” sade riddaren med djup röst.
”Detta bref är redan gammalt. Måhända är oss den store
mandråparen helt nära. Svårt är att hafva hustru och barn
i sådana tider.”
”Bäst är att ingenting jordiskt älska,” sade patern; ”då
förskräcker icke dödens port.”
”Jag har sett pesten helt nära,” fortfor riddaren; ”jag
har i de sydländska städerna vandrat bland likhögar, burit
sjuke på min rygg, känt deras andedräkt blandas med min,
och dock lefver jag än.”
”Vårt öde står i Guds hand ...” Med denna tanke lyfte
patern den fasa, hvarmed olycksbudet först slagit honom,
från sin själ och andades åter fritt.
”Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand. Fromme
fader, vore Sorgbarn, min munskänk, här, skulle vi lätta
våra hjärtan med en bägare godt vin. Dock, han infinner
sig snart, ty han sköter sin tjänst noggrant.”
Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty hans hjärta,
som grymt kämpat mot sin egen känsla, hade nu utan
motstånd öfvergifvit sig åt en sådan tillgifvenhet för Sorgbarn,
att det längtade efter honom hvar stund han var borta.
Denna känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst voro
Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl
förekom det riddaren, som om ur djupet af dessa ögon
blickade två andra, i hvilka han först med bäfvan, sedan
med lugn igenkände en likhet med Singoallas ... ”först med
bäfvan”, ty minnet af Singoalla var för honom ett hedniskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
