Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trädens fram och tillbaka gungande grenar och fläktande löf
bredde ett dallrande, af tusen skuggor och dagrar flätadt
gallerverk öfver de belysta delarna af skogsmarken; där syntes
alla föremål lefva, röra sig och hoppa i spökaktigt virrvarr.
Men där träden voro lummigare och stodo tätare, låg
kolmörker öfver vandrarnes stig.
Hvad är det som lyser därborta djupare in bland trädens
stammar? Det är icke månskenet; det är de röda flammor,
som spridas af tjärbloss. I skogen ljuda röster, som icke
äro vindens. Och hör deras rop:
”Alako, förbarma dig! Alako ... Alako ...”
Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade: ”Afgrundsandarne
hafva i natt stämt möte.”
”Fader,” sade gossen och tryckte sig närmare intill honom;
”jag är rädd ... det är en ryslig natt ... skydda mig!”
”Fader!” upprepade Erland för sig själf; ”det var ett
besynnerligt ord af denne besynnerlige pilgrim från afgrunden.
Frukta icke,” tillade han högt och grep hårdt om gossens
arm; ”ingen skall kunna taga dig ifrån mig.”
Så vandrade de vidare under knakande, stönande och
klagande träd, genom blekgult månsken och svarta skuggor.
Alltjämt, om än på större afstånd, ljödo rop af många röster:
Alako! Alako! I stormens hvin, i insjöns brus, i månljusets
spökfärg, i själfva de jagande molnens skepnader lät sig
förnimma något ovanligt och dödsbådande.
”Alako!” tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade
till detta rop; ”hvad betyder det ordet? Hvar hörde jag det
förr? Å, jag vet ... besvärjelseordet som slog min själ i
länkar. Men i natt ljuder det förgäfves. I natt äro alla
besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.”
Han stannade och såg vredgad och rysande upp till
månen, hvars fläckar tydligare än annars tecknade ett
ansikte — ett ansikte prägladt af hemlighetsrik outrannsaklighet.
Riddaren lyfte en arm med knuten näfve mot den tyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
