Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af åren, hade rätat sig och hans röst ljöd, honom omedvetet,
stark och väldig, som om han predikat för tusenden.
”Men nej,” fortfor han i sorgsen ton, ”Narkissos är
döf för den himmelske rösten, han är förtrollad af en ljugande
bild, han är fängslad af en lögn. Ve den förhärdade, som
icke lyssnar till en bedjande Gud! Snart är hans sista stund
kommen, och hans dom förkunnad. Myten säger, att han,
nedförd i de underjordiskas boning, ännu speglar sig i den
stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff varder evigt.
Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! . . .”
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga
varning, förrän han svepte manteln omkring sig, lämnade
de häpna kvinnorna och gick bort genom aulan. I det
ögonblick han skred genom ingången, som förenade aulan med
fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädde
män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade
sig till den och gåfvo det förstummade samtalet en ny
riktning.
Den ene af desse besökande var Julias make,
gardestribunen Ammianus Marcellinus, den andre prokonsuln öfver
Akaja, Annæus Domitius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
