Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig i släden bredvid Vigg, och det bar af i ilande fart genom
en mörk skog. ”Hvart färdas vi nu?” frågade Vigg.
”Till fjällkungen,” svarade vätten.
Vigg var allvarsam och sade efter en stunds tystnad:
”Är din kista tom nu?”
”Nästan,” svarade vätten och satte snuggan i munnen.
”Alla andra ha fått julgåfvor, men har du ingen till
mig?” sporde Vigg.
”Jag har icke glömt dig heller; din julgåfva ligger kvar
på kistbottnen.”
”Visa mig henne, så är du snäll.”
”Du kan vänta, tills du kommer hem till mor.”
”Nej, du vätte, låt mig se henne nu!” sade Vigg otåligt.
”Nå, se där då!” sade vätten, i det han vände sig
i släden och drog fram ur kistan ett par tjocka
ullgarns-strumpor.
”Var det ingenting annat?” mumlade Vigg.
”Skulle de icke vara välkomna? Du har ju hål på dina
egna strumpor?”
”Dem kunde mor stoppat. Då du gifvit konungasonen
och de andra så granna och roliga saker, kunde du gifvit
mig något sådant också.”
Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna
tillbaka i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan än
förut och såg allvarsam ut, han ock.
Så gick färden fram under tystnad. Vigg teg och sköt
ut munnen och afundades konungasonen de granna julsakerna
och var ond på ullgarnsstrumporna. Vätten teg och bolmade
ur båda mungiporna. Men granarna susade, skogsbäckarna
sorlade, och snön knastrade under hästarnas hofvar. Vid
skogsbrynet sprang en lyktgubbe och lyste färden, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
