Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dess olyckliga gästers sinnesstämning. Midt i golfvet
var ett fyrkantigt hål, genom hvilket fångarne på en stege
nedfördes i ett mörkt och fuktigt fängelsehvalf, det egentligen
så kallade mamertinska häktet, uppfördt, som man tror, under
romerska konungatiden, inemot 700 år före Kristus. Här
åter mötte dem i golfvet ett liknande hål, som gapade öfver
det gräsliga Tullianum, ett trångt och lågt hvalf, ”fasansfullt”,
säger häfdatecknaren Sallustius, ”genom smuts, mörker och
stank”. Bland de många, som i denna dödshåla dragit sin
sista suck, omtala Roms årsböcker den afrikanske konungen
Jugurta samt Catilinas medsammansvurne, Lentulus och
Cetegus.
Nio långa månader hade apostlarne att dväljas i denna
samma håla, medan de afvaktade dödsdomen. De voro icke
ensamme där. Mer än fyrtio andre olycklige delade deras öde.
Bland dem voro många svåra brottslingar, men också många
oskyldiga, som fallit offer för Neros misstankar eller hans
gunstlingars hat.
Det var ett onämnbart elände apostlarne förefunno
omkring sig. De vid väggar, pelare och golf fastläste fångarne
fyllde det djupa mörkret med suckar, kvidan, gråt och
förbannelser. Under den tysta förtviflan, hvaråt andre hängåfvo
sig, rufvade icke mindre grymma själskval. Men — hvad
ingen utanför dessa murar kunde ana — fasorna där inom
förbyttes efter hand i tålamod, i lugn, i glädje, i jubel.
Apostlarne hade till sina medfångar talat styrkande ord,
lärt dem Guds vägar, manat dem att bedja med sig. och
bönens kraft skingrade efter hand de dödens skuggor, som
lägrat sig öfver deras själar. Med hvarje dag förenade sig
allt flere i det undergifna: ”ske din vilje såsom i himmelen,
så ock på jorden”, och i det hoppfulla ”vänd ditt anlete till
oss och var oss nådig” . . . och till sist fanns där ingen, som
icke kände sig fri i sina bojor, när han med de andre höjde
sin röst för att lofsjunga Honom, frihetens Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
