Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af tämlig storlek men med en högst torftig inredning. Här
var det han skulle möta ägarinnan af den ring, som
föregående dag blifvit honom öfverlämnad, henne, som en gång
varit ägarinnan äfven af hans hjärta. Han kände sina steg
blifva allt tyngre, ju närmare han nalkades detta rum; och
då dess dörr af den gamla kvinnan för honom uppslogs,
måste han före instigandet stanna för att åter hämta andan,
som nästan konvulsiviskt utpressats ur hans lungor. Hvem
var det nu, som låg därinne på en bädd i rummets ena hörn,
höljd af brokiga, urblekta skynken, kvarlefvor, som man
kunde finna, af forna dagars prålande lyx? Lampan, som
stod vid fönstret på ett bord med sprucken stenskifva, och
som flämtade för hvarje den gamla hyddan förbiilande fläkt
af en nyss vaknad morgonvind, gaf icke någon synnerligen
god belysning åt det bleka och magra anlete, som här
kring-svallades af ännu rika korpsvarta lockar; men Filippos kunde
icke förneka för sig själf, att så skulle den forna Mirjam nu
kunnat se ut, i händelse alla ett människolifs kval, det ena
efter det andra, församlat sig för att tillsammans frossa af
skönhet och ungdom och lyckats utsträcka detta gästabud
öfver en längre tid, än en människa i allmänhet behöfver
för att förstöra sig själf. Och likväl gjorde, förunderligt nog,
detta anlete intet fasansfullt intryck, icke ens på honom,
som visste med sig själf, att de flesta bland de kval, som
mättat sin hunger vid det gästabudet, varit sändebud från
honom själf, utskickade för att tolka, hvad det i hans mun
ville säga att älska evigt. Skälet därtill var att söka däri,
att öfver hela detta fordom så sköna anlete, på panna, ögon,
mun och kinder, hade en osynlig hand med ett slags ljus
och skimrande evighetsskrift tecknat dessa ord: ”det gamla
är förgånget, si all ting äro ny vordne”, hvilka vid samma
tid ännu icke voro nedskrifna af Paulus, men hvilka Gud
själf tecknat på människoanleten då och då ifrån världens
begynnelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
