Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idylliskt isolerad stod städse A.T. Gellerstedt, aldrig med
i dagens och opinionens hvirflar. Föga känd af de läsande
breda lagren, uppskattas han desto mer af poesiens få verkliga
kännare och älskare; det har också rådt en förnäm art af
tystnad omkring hans namn. Äldre än någon af
signaturskalderna, icke universitetsman utan praktikus och arkitekt,
förblef han litterärt ensam och litet afsides och utan det stöd,
som en bemärkt vänkrets kan ge. Lika gedigen personlighet
och poet, har han emellertid för sin diktning ej behöft annat
än den ingifvelse, som hans goda naturell och ett särskildt
intimt samlif med naturen oaflåtligt tillfört hans genius.
De stora, allmänna, abstrakta ämnenas sångare är
Gellerstedt alls icke. Men han har uppodlat åt sig ett litet
särskildt område, inom hvilket han är märkligt egendomlig
men som helt visst mindre intresserar svensk
genomsnitts-publik än mera retorisk och storståtlig vers. Han idkar en
miniatyrkonst med små korta dikter af en viss både kärf och
blid innerlighet, på en gång visaktiga och målande, där en
trädgårdsmästare, en rosodlare och fågelkännare kärleksfullt
sätter in sina solstrålar, rosor och talgoxar och därjämte gärna
finner någon sentens, som aldrig påklistras utifrån utan rent
osökt liksom blir till ett med de små konkreta taflorna. Också
öfver denna älskvärda akvarelldikt, som i förgrunden har så
många närliggande, hvardagliga ting, sväfvar borterst ett
stycke blå himmel, och den är till sitt väsen harmonisk och
lycklig som en vacker svensk sommardag, utan något som
helst angripet i känslan.
Detta sista gäller äfven K. A. Melins lyrik, mildt
senromantisk, någon gång med vackra ansatser åt ”folkvisan”,
icke storformad, icke heller med kraftig egendomlighet i det
lilla som Gellerstedts men af ren och genomskinlig skönhet.
En specialitet har Melin i sina berättande dikter ur
skärgårdsfolkets lif, hållna i en kärfvare och mer realistisk stil,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
