Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvar gräsplan var en teater och lunden kuliss.
1 blomsterparterren stod Amor och siktade segerviss.
1 duggregn utaf kaskaden sig vredo nymf och triton
och dallrande sam i luften en lysten, lockande ton.
Han, härskarn i denna sköna, förtrollade park,
det var Rococo den siste — allsvåldig monark.
Han hörde valthorn i fjärran, en tärna i kind han knep,
fasanen, flaskan och Fyllis — det var ett lif han begrep.
Det sällskap, han hade omkring sig, var litet men valdt,
och lag var genast för alla hvad Rococo talt.
Det som gick an eller icke, det som var täckt eller styggt,
det visste man, när man visste hvad Rococo tyckt.
Men också att lefva och umgås hur blef det ej lätt!
Allt, ända till tanken och ordet, fick sin etikett.
För allt fanns en sirligt snirklad, en färdiggjord fras.
Hvad ej borde ses, det gömdes af rosenröd gas.
Det tunga fick icke finnas i Rococos gård,
och marmorn, ja själf albastern, snart syntes för hård.
Då gjorde tiden sitt storverk — och det var porslin,
porslin med matta reflexer på blått och karmin.
Porslin blef nu hela slottet på Rococos ord;
af finaste sköra lera var stol och var bord,
just enkom för lätta väsen af ömtåligt stoft,
för trippande röda klackar i solsken och puderdoft.
Porslinet var just ett ämne, som väl stod ihop
med kindernas smink och muscher och leende grop;
de näpnaste små markiser af hjältelik min,
små dygder i styfva kjortlar porslin, porslin!
6. — Nationallitteratur. 16.
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
