Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄSTERLED.
Nu Herjulf rynkar pannan,
han har ej frid, ej ro,
ty han har kär en annan
än den, han gaf sin tro.
Hans kval ej gitter vika,
hans tanke är hvar dag:
”jag kan ej Estrid svika,
men Helga älskar jag.”
Han satt så mörk i hågen,
han såg hur solen gled
i purpur ner i vågen
och sjönk i västerled.
Om Estrid, stolt och fager,
var nattligt mörk och sträng,
var Helga solskensdager
på vårlig blomsteräng.
Hans gård var hennes nära,
och från den vänas loft
tycks vinden ofta bära
till hans ett rosendoft.
Hans kärlek kyskt hon delte,
ett välljudssvall sig spred
från harpan, som hon spelte
hvar kväll mot västerled.
Hvad är, som sorgen läker?
Kanhända stormens sång,
när vilda hafvet vräker
i snöhvit böljegång?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
