Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underligt i denna förändring. Han har i själfva verket liksom
Rousseau alltid stått på äkta kristlig grund, om han också
aldrig varit ortodox. Det inre, känslolifvet, har alltid för
honom gällt högre än det yttre. Han har börjat som pietist,
han slutar följdriktigt som mystiker. Det ligger för öfrigt
något äkta svenskt, tyckes det, i denna utvecklingsgång.
Många af våra stora män hafva redan vandrat den vägen.
Linné, en sådan mästare i de exakta vetenskaperna, grubblar
på ålderdomen öfver nemesis divina och söker utforska
lagarna för ödets väsen. Swedenborg, den store matematikern,
ser ständigt syner och lefver både i himmelen och
helvetet.
Ur dessa stämningar födes en ny Strindbergslitteratur.
I stället för att förut allt varit fast och säkert, upplösas nu
skenbart alla konturer. Till Damaskus, detta egendomliga
drama i Hoffmanns stil, utgör en god typ för hvad Strindberg
nu åsyftar och lärer: allt är endast illusion. Människofantasien
är åter suverän öfver tillvaron, men hon böjer sig
inför de gudar hon själf skapat. Mycket af Prometeus-trotset
och Loke-lynnet dröjer dock ännu kvar äfven under detta
skede. Den ensamme har svårt att känna helt och varmt
för sina medmänniskor. Han erkänner gudarna, men hälsar
dem knappast välkomna som goda makter. Strindberg
antyder själf någonstädes att han har finnblod i ådrorna. Nekas
kan icke, att i de sista årens blåa häxböcker man stundom
tycker sig i sällskap med en sejdande finngubbe.
Hvad nu än Strindberg skrifvit, alltid är hans prosa
öfver allt beröm. Värdet af hans prosa inser man kanske
bäst vid en jämförande tillbakablick. Före Strindbergs
uppträdande fanns en högre retorisk prosa, i den sista
generationen mästerligt representerad af Viktor Rydberg, men
romanens och verklighetsskildringens språk stod icke
synnerligen högt. Strindberg är den förste som bryter svenskan
och låter den vandra fram utan koturn. Hans prosa är enkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
