Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oaktadt han betat af så nätt, att man icke efter spåren kunde
bestämma hvad som legat på assietterna, men
brännvinsflaskan nalkades då och då glaset, hvarefter Lundell liksom
i tankarna tog sig en halfva. Då och då steg han upp eller
vände han sig om på stolen för att ”se efter” hvad de
spelade; hvarvid hans gester noga iakttogos af Sellén. Så kom
Rehnhjelm. Tyst och drucken satte han sig ner och sökte
ett mål för sina irrande blickar, där de kunde hvila sig,
under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta
öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på
sammetsvästen, hvilken hela senare delen af kvällen utgjorde ett
rikt ämne för hans tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade
hans ansikte såsom vid åsynen af en gammal bekant, men
så slocknade ljuset igen, när Sellén, som märkte ”att det
drog”, knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med
en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom
att ta för sig och att fylla hans glas. Musiken blef, ju längre
det led på kvällen, af en allt lifligare natur och samtalen
blefvo därefter. Falk erfor ett ganska stort behag i detta
bedöfningstillstånd; här var varmt, ljust, bullrande, rökigt,
och här sutto människor, hvilkas lif han förlängt med några
timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor,
hvilka kvicknat till af några solstrålar. Han kände sig
be-fryndad med dem, ty de voro olyckliga i det hela, och de
voro försynta, de förstodo hvad han sade, och när de yttrade
sig, talade de som människor och icke som böcker; till och
med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så mycken
natur, så mycken oskuld, och själfva Lundells hyckleri kunde
icke väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så
löst påklistradt att det när som helst kunde rifvas bort.
Och så gick kvällen och det blef slut på den dag, som
oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens törniga bana.
5. — Nationallitteratur. 17.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
