Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in. Det är en gammal en; hans skuldror ha börjat bågna
under bördan af allmänna värf, hans rygg har satt sig under
tyngden af kommunala uppdrag, hans hals har kastat sig
under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum,
kommittésalar, bankhvalf och dylikt; det ligger något pensioneradt
i hans lidelsefria steg på den långa kokosmattan, som leder
fram till katedern. När han kommer midt på gången, i
höjd af den kejserliga klockan, stannar han — han tyckes
vara så van att stanna midt på vägen och se sig omkring,
och äfven tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt
spindelur med vägguret, och han skakar ett missnöjdt
skakande på sitt gamla, anlitade hufvud: för fort! för fort!
och hans ansikte uttrycker ett öfverjordiskt lugn, lugn öfver
att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter
vandringen framåt gången med samma steg som om han
vandrade mot sin lefnads mål, och det var starkt frågan om
han icke funnit det där borta i den ärosamma länstolen i
katedern.
När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk
och snyter sig stående; därpå låter han blicken fara ut öfver
den lyssnande åhörarskaran af bänkar och bord, och säger
något betydelsefullt, t. ex. ”Mina herrar, nu snöt jag mig!”
och så sätter han sig och försjunker i ett presidentlikt lugn,
som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och ensam,
som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud,
bereder han sig på att hämta krafter till den kommande
dagens mödor, då ett starkt knaprande från vänster, högt
uppe under taket, kommer honom att spritta till och kasta
om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den
råtta, som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke
beräknat resonansens styrka i dufslaget, mottager dödsstöten
från den mördande blicken, hvilken dock mildras på
nedfarten från taklisten och hinner hviska, ty den vågar icke
säga det högt: ”det var bara en referent; jag fruktade, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
