Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jo då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i
Lerbaken.”
Nu börjar estraden fyllas med ungt folk, beväpnade
med pennor och papper. Idel gamla bekanta från gamla
extraordinarie-tiden. De slå sig ned omkring småbord som
om de skulle formera preferenspartier.
”Det där är skrifvarna,” upplyser Rödlufvan. ”De
tyckas känna igen dig!”
Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenez
och titta alla uppåt dufslaget, lika nedlåtande uppåt, som
parkettplatserna på teatern titta uppåt raderna. Nu hviska de
sins emellan och utbyta meningar om en frånvarande, som,
efter alla tecken, måste befinna sig på den stol där Falk
sitter. Falk känner sig så djupt rörd af så mycken
uppmärksamhet, att han icke hälsar alltför vänligt på Struve, som
inträder i dufslaget, sluten, ogenerad, sluskig och
konservativ.
Öfverskrifvaren uppläser en anhållan eller motion om
beviljande af anslag till nya tågmattor i tamburen och
mässingsnummer på galoschhyllorna.
Beviljas!
”Hvar sitter oppositionen?” frågar den oinvigde.
”Ja, du, det vete fan, hvar den sitter.”
”De svara ju ja till allting.”
”Vänta till lite längre fram på dagen, så får du höra.”
”Ha de inte kommit ännu då?”
”Här kommer man och går, som man behagar.”
”Det är ju precis som ett ämbetsverk!”
Den konservative Struve, som åhört det lättfärdiga
talet, anser sig böra representera regeringen.
”Hvad är det lille Falk säger för slag? Han ska inte
morra!”
Falk behöfver så lång tid för att välja lämpligt svar
att förhandlingarna hinna taga sin början där nere.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
