Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT DOCKHEM.
De hade varit gifta i sex år, men de voro som ett par
förlofvade. Han var kapten vid flottan och var på expedition
ett par månader hvarje sommar och hade två gånger gjort
en långtur. Det gjorde så godt dessa små expeditioner;
hade det visat sig tecken till unkenhet under vinterns
stillasittande, så friskade den där sommarturen opp förhållandet.
Första sommarturen skref han formliga kärleksbref till sin
hustru, och han kunde icke möta en seglare ute på hafvet
förr än han genast lät signalera post! Och när han slutligen
fick landkänning af svenska skären, visste han icke hur han
nog hastigt skulle få se henne. Men det visste hon. Vid
Landsort fick han ett telegram emot sig, att hon skulle vara
emot honom vid Dalarö. Och så när ankaret gick utanför
Jutholmen, och han såg en liten blå näsduk på
gästgifvar-gårdens veranda, då visste han att det var hon. Men det
var så mycket att styra med ombord och det blef kväll innan
han fick gå i land. Men när han då kom med giggen, och
plikthuggaren tog törn vid bryggan, och han såg henne på
bron, lika ung, lika vacker, lika frisk, då var det som att
lefva om sin första bröllopstid. Och när de kommo opp på
gästgifvargården, hvilken liten supé hon hade förstått
arrangera i de två små rummen som hon beställt! Och så
mycket de hade att tala om! Om resan, om de små, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
