Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
buller för att ange tidens lopp. Den slog kvarter i diskant
och timmar i bas. Den ringde morgonbön klockan fyra i
en liten pingla, den ringde morgonbön klockan åtta, den
ringde afton klockan sju. Den klämtade tio på förmiddagen
och fyra eftermiddagen. Den tutade alla timmar från tio till
fyra om natten. Den ringde midt i veckan vid begrafningar
och det var ofta den ringde nu under koleratiden. Och om
söndagarna, o, då ringde den så, att hela familjen såg
gråtfärdig ut och ingen hörde hvad den andra sade. Tutningarna
om natten, när han låg vaken, var mycket hemskt. Men
värst var eldklämtningen. Första gången han hörde denna
djupa, dofva klang om natten föll han i frosskakning och
grät. Huset vaknade alltid. ”Elden är lös!” hördes någon
hviska. ”Hvar är det?” Man räknade slagen och så
somnade man igen, men han somnade icke. Han grät. Då kunde
mor komma upp, stoppa om honom och säga: ”Var icke
rädd, Gud bevarar nog de olyckliga!” Det där hade han
icke tänkt om Gud förr. Om morgonen läste pigorna i
bladet, att det brunnit på Söder och två människor brunnit
inne. ”Det var så Guds vilja,” sade mor.
Hela hans första vaknande till lif ingick med
klockklang, klämtning och tutning. Alla hans första tankar och
förnimmelser voro ackompanjerade af begrafningsringningar,
och hans första lefnadsår utminuterades med kvartslag. Det
gjorde honom åtminstone icke glad. om det också icke gaf
någon afgjord färg åt hans kommande nervlif. Men hvem
vet! De första åren äro lika viktiga som de nio månaderna
före.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
