Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvingade henne till mera hänsyn än om det varit en stor
människa.
Hon måste underkasta sig. Det blef en lång tystnad.
När den lille också fortfor att vara tyst, blef hon nyfiken,
hon fick en känsla af, att han smugit sig bort, och att hon
var ensam. Gripen af den glada aningen vände hon sig om
för att se, men den lille fanns där, han halflåg på marken
och syntes helt upptagen af något han sysslade med. Hon
böjde sig framåt. Af hylsan till ett bokollon hade han gjort sig
ett litet fordon, som han drog framåt med yttersta
finger-spetsarne, begagnande stjälken som tistelstång och små
jordklumpar till last. Han färdades mellan några rödsvarta
skogs-myror och roade sig med att ibland köra öfver någon af dem,
så att den rullade rundt om, eller också jagade han dem så,
att deras ben gingo som trumpinnar, eller han kappades med
dem och körde förbi. Han såg ut att kunna hålla på med
detta hur länge som helst och gaf icke akt på henne.
Hon reste sig sakta, utan ett frasande af klänningen,
och med sin stela, tysta gång började hon aflägsna sig inåt
skogen. Hon vågade icke ens se sig tillbaka, af fruktan att
själfva hennes blick kunde draga hans uppmärksamhet till
sig. Först när hon gått ett långt stycke och svängde in bakom
några buskar, måste hon vända sig om för att försäkra sig
om att han icke följt henne. Hon såg honom ett stycke bort,
på den väg hon själf gått, han gick med nedböjdt hufvud
och täljde på en träpinne; han hade icke förlorat henne
ur sikte.
Det föreföll henne med ens som om denna lilla varelse
vore så öfvermäktigt mycket starkare än hon; hon kände
sig trött och uppgifven och kastade sig på marken, stödjande
ryggen mot foten af ett träd.
Den lille fortfor att gå i sakta mak, alltjämt täljande på
sin pinne. Hon låg och såg på hans små smala ben, som
rörde sig framåt, klädda i mörkblå trikå. Med ett slags slö
12. — Nationallitteratur. 18.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
