Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han förreksten inte mycke’ på) — att dä ä pengarna ja’
åtrår,” sa han, ”kommer aldri’ på fräga,” sa han. ”Dä ä
er själf ja’ trår ätter,” sa han, ”å dä ha ja’ länge gjort,” sa
han, ”fast jag ingan velat säja förr än ja’ fått fängse unner
tak,” sa han. ”Men frid ä bätter än strid,” sa han. ”Vill
I ge mej ’Dockan’ i mellangift, så ska’ ja’ tåle mej,” sa han,
”för dä ä ändå så godt som I själf,” sa han. ”Å nu ha I
hört fredsbude’,” sa han, ”eljes gå vi till tinge’,” sa han.
Petronella slog te å böla, så prästen måste stänga te
fönstren, för att inte skrämme folk, som gick förbi. ”Miste
Docka! Nej, förr fick dom flå’na lefvandes.”
”Ge’n kon,” sa Sven Erik å tog piskskafte’ ur munna.
Dä va dä enda ol han sa, men dä va tockna som tog.
Petronella vardt så ända perplex, att han ville ha’na utan ko, att
hon inte kom sej för att säje ett knytt; själfva prästen blef
baxen (häpen), å anbelangar Johannes så ba han te vår
Herre så rappt han nånsin kunne, att han skulle vara så nådi’
å inte ge Sven Erik vette’ tebakars förr än dä va ti’ på.
ja, en stunn ätteråt hadde prästen skrifvi’ ut
lysnings-sedel för bonnen Sven Erik Svensson i Skärhult å jungfru
Petronella Johanna Rönbärg i Backa. Men på kvälla, när
Johannes kom hemledandes me’ Docka, som va så hulli’
att man int’ fick in fingre’ i kötte’ på’na, skramla bena på’n
som ett par koskällor, så ända rädd hadd’n vuri till dä sista,
att Sven Erik skulle få förstånde’ tebakars i otid — men dä
fick’n inte, som väl va. När han väl hadde Docka i fängse
å sett’na ta för sej åf klöfverfodre’, som hon fick te
välkomst, så tog’n upp salmen ’Lofva Herren Gud min själ’
å sjöng alla fjorton verserna igenom. Dä va dä minsta han
kunne göra, tyckte’n, när han blifvi’ så grant hjälpt igenom.
Ofvanpå läste’n bön för dom, som vurti hulpna ur lifsfara,
å dä gjorde’n riktigt godt . . .
Men grisen den slog han ur hågen. En töcken obegripli’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
