Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ibland stack ungdomssinnet fram och då blef han
färdig till hvilka galna tilltag som helst. Han och Figge
passade rätt bra ihop. När Sten var vid sitt uppsluppna
lynne, voro de lika lefnadsfriska båda två, och då ströfvade
de långa vägar utåt landet, pratade och gjorde dumheter och
njöto af sin frihet. Dessemellan förde Figge ordet ensam.
Sten hade haft framgång. Han var retlig, ärelysten
och misstänksam. I att hoppas mycket af framtiden täflade
han med Ulf. Och bland kamrater, som kände honom och
som han ej behöfde genera sig för, trifdes han godt.
Ulf syntes mycket ute på kaféer och teatrar i sällskap
med löjtnanter och grosshandlare. Han hade tre elever,
som tecknade gips och målade akvarell på ateljén, och i
tidningarna fick han ett par gånger läsa att han var en lofvande
ung konstnär, af hvilken fosterlandet kunde vänta mycket.
Af Figge kunde fosterlandet visst inte vänta just
någonting. ”Jag kan ingenting, duger till ingenting, men det gör
ingenting —”
Figge hade många minnen gemensamma med vännen
Svante. Det var denne som en gång kommit upp med
förslaget att akademien borde ha en fana. Han hade hållit
tal om kamratanda och sammanhållning, och till slut hade
han frågat Boklund om hvad han tänkte.
”Ja, det är ju vackert,” sade denne. ”Det är det visst
det, men jag förstår inte, när ni ska använda den där fanan.”
Det visste inte Ulf heller. Men den gången räddades
han af Figge, som var till hands och med en liten bugning
svarade: ”Jo, vid festliga tillfällen... till exempel när vi
följer professorerna till grafven ...”
Svante liksom Sten senterade Figges infall och hade
roligt åt honom. Figge gick omkring, gnolade på sina skånska
visor, var vid bästa lynne, när han var utan pengar, och
blef förargad, hvar gång han fick sitt ”rek”, ty då skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
