Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som Tolstoy och anarkismen. Hans egna lidanden under
ekonomiskt betryck, hans känsla af det demoraliserande i
sådant betryck kom honom en tid att omfatta socialistiska
utopier (se t. ex. de i litterärt afseende svaga Purpurgrefven
och Silkesharen). Men hans individualism väcker snart hans
misstro till alla föreningar och sällskap, och endast ett
personligt lif i godhet har enligt honom makt att göra andra goda.
Han ser till sist onda makter i såväl partier som program.
Aristokrater och demokrater äro, trots dräkternas olikhet,
båda människornas fiender. Fromma ledare behöfvas att
bereda väg för Kristi andra tillkommelse, genom att bortarbeta
”alla hedniska begrepp om rex, lex, grex”. Kristi andra
ankomst innebär mildhetens seger, ty ”människans yppersta
kraft af Gud är mildhet, hvilken är kärlek och förstånd”.
Mildheten skall göra allt ”friskt, ordentligt, gladt, fridfullt”.
Kristus var försonaren endast i den mening, att han offrade
sig för det helas hälsa, genom att fullt uppenbara kärlekslifvets
väsen. Han blef således på detta område den frälsande
ungdomskraften. I Marjam hade Almquist riktat sin satir mot
den paulinska kristendomen, och när han i Bremen läste
Renans ”Apostlarne”, skref han i dess marginaler uttryck af
glädje öfver att finna sina egna tidigare tankar om Paulus
hos Renan. När Almquist, riktande sig till Gud, utbrister:
”Jag älskar din stackars son och dina andra söner”, uttryckte
han sin innersta känsla. Hans dotter berättade, att hon mer
än en gång sett honom brista ut i tårar af medkänsla med
Kristi stora ensamhet på jorden.
Almquist var emellertid allt för djupt medveten om
tillvarons disharmoni, för att, som ytliga nydanare, tro den
bero af yttre förhållanden allena, eller komma att upphöra
genom någon viss sannings absoluta seger. Men han drömde
om en slutlig försoning, där tvånget att försaka gjutit sig
samman med förmågan att begära, så att dessa båda, nu fientliga
makter, slutligen blifvit ett. Han uttalar ena gången sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
