Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•..o-
.o-
..o
Ur Pastor Hallin
Med den gamla domen hade den unge prästens
ungdomsdrömmar på ett förunderligt sätt smält samman, och när han
nu satt och såg ut i natten, försökte han framför allt att få
syn på sin gamla domkyrka. Med båda händerna skuggande
för ögonen och med armbågarna stödda mot
fönsterkarmen, satt han och stirrade ut i mörkret. Han kunde ej
urskilja annat än de dunkla konturerna af den väldiga
byggnaden. Men ändå mindes han lifligt de långa aftnar, när
han gått ensam i alléerna omkring kyrkan, eller en ljum
sommarkväll setat på någon af de grönmålade sofforna i
almarnas skugga. I synnerhet mindes han vårarna.
Vårarna!
Ensam hade han lefvat under hela sin ungdom. Med
ett par vänner från skolan hade han visserligen sällskapat.
Men han hade ändå känt sig ensam. Ty sjuklig som han var,
hade han aldrig kunnat deltaga i sina jämnårigas lekar. Han
hade gått för sig själf, grubblat och läst, läst och grubblat.
Ständigt hade den tanken stått för honom, att hvad han
än blef i lifvet, så skulle han aldrig stanna i detta lif, till dess
att han blef gammal, knappast tills han blef en mogen man.
Och med en sjuklig fruktan hängde han fast vid det
förfärliga i den tanken, att han kanske skulle dö, utan att
någonting efter honom skulle påminna om, att han hade lefvat.
Han trodde på ett annat lif, och han trodde sig ej hänga fast
vid jordelifvet. Men utan att han själf gjorde sig reda därför,
glödde och brann i hans innersta en kärlek till lifvet och
allt hvad i lifvet fanns, en kärlek, som var dess mera stark
och brinnande, ju mindre han hade njutit af detta lif, hvilket
han förstod med den bröstsjukes hela uppjagade mottaglighet
för intryck från verklighetens värld.
Och därför dröjde han vid minnet af vårarna, ty han
kunde aldrig glömma den lurande fienden inom sitt bröst,
tvärtom brukade vårarna för honom medföra en melankoli,
hvilken var så stark och tillika så oreflekterad, att han under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
