Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
Hon betraktade mig med en undrande blick, och jag
förstod, att hon började ana sammanhanget.
”Ingen har sett det,” fortfor jag. ”Ingen ser det.
Och just för att ingen ser det, ökas min sjukdom. Jag kan
icke arbeta, icke tänka. Jag ser ingen och ingenting i allt
som omger mig. Alla äro mig likgiltiga, allt är mig likgiltigt.
Hvarje steg jag tar gör mig ondt. Hvarje ord jag hor
plågar mig som stick af skarpa vapen. Hvarje ansikte jag
möter har fått likfärg. Jag är död, men man tror mig
lef-vande, och jag kan icke öfvertyga andra, att jag är död.
Hvarför begrafver du mig icke?”
Jag kände, hur hennes armar släppte sitt tag, som om
hela den inre förlamning, hvilken försiggått med mig inför
hennes ögon, utan att hon kunnat se den, haft något
smittsamt, som meddelade sig från mig och till henne. Och med
en stämma, hvilken lät klanglös och tunn, frågade hon:
”Är jag dig också likgiltig?”
Jag förstod åter, att den smärta, jag vållade henne, var
gränslös, var som att med berådt mod gifva henne döden.
Men jag var i den grad både fysiskt och andligt utmattad, att
jag nu icke kunde svara henne det ord, som skulle hafva
åter-gifvit hennes blick dess lif och hennes ord dess värme. Jag
betraktade henne förtviflad, utan att svara, och på samma
gång jag led af hennes lidande, kände jag mig förbittrad öfver
att hon kunde beröfva mig den vederkvickelse, som låg i att
komma ifrån själfva den ansträngning, hvilken behöfdes för
att reda min egen gåta. Och i det jag reste mig upp,
mumlade jag:
”Jag rår inte för det. Tro mig! Det gör jag inte."
Åter lutade jag mitt hufvud mot hennes bröst, girig att
återfinna den känsla af befrielsens lättnad och ro, som jag
behöfde. Hennes arm föll ned Öfver min axel, men den låg
där maktlös och tung, och med outsäglig förtviflan tyckte jag
mig känna, hur hennes ömhet för mig sakta gled bort. Utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
