Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Bokhn om Lille-Bror
har hon kunnat älska mig, när jag mot min vilja plågat
henne så?
Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, hvilka redan
voro skilda från mina, så tyckte jag, att detta hade jag mot
min vilja gjort, och detta var, hvad hon måste känna för mig,
fastän jag icke förr velat tro det. Men aldrig skulle jag få ett
svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp ur denna
dvala, och med förtviflan i hjärtat skulle jag en gång vända
mig mot det nya lif, som väntade mig utan henne.
Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes tankar togo,
medan hon längre och längre gled in i dödens våld. Det
var, som om jag gifvit mig själf och mitt eget lif åt döden,
och som om vi båda, hon och jag, gjorde upp vår räkning
med världen tillsammans. Allt utom och inom mig blef så
svindlande högt och stort, att det var ingenting, som jag
tyckte mig kunna nå. Det var ingen tröst i allt detta, endast
ett förtviflans afsked. Trögt skredo timmarna fram, och
redan kom det ögonblick af oemotståndlig trötthet, då man
sluter ögonen och pressar händerna samman i en enda bön,
att allt måtte vara slut.
Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och
jag kände, hur mitt hjärta blef som stelt. Jag trodde, att det
var döden som kom, och jag sprang ut för att väcka gossarna.
De kommo in yrvakna och allvarliga, och de satte sig ned
vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, hvad hon en gång
hade sagt:
”När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna
skola finnas omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.”
Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, hvad hennes
lättade andedrag skulle betyda, och väntade slutet, märkte
vi, att hennes ögon liksom arbetade för att öppna sig, och
vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på
väggen, och hörde henne säga:
”Nenne.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>