Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Skogen och Sjön
pojken satt djupt i hans själ, och aldrig kunde Sammel helt
glömma hafvet. Han teg med det, förstås. Ty han tyckte
det var dumt. Men han kunde aldrig begripa, att han, som
en gång stått vid rodret i blåskjorta och hvita hampbyxor,
där tropikernas sol glödde och passadvinden gaf god gång,
nu måste gå här och bygga på egen stuga, där han skulle
sitta stilla till döddagar med en kvinna och hennes barn.
Allting, som fanns omkring honom, blef sken och dikt och
lögn. Det kunde aldrig räcka. En gång måste det ta slut,
så att han kom loss.
Sammel stod själf vid styret på storbåten, hvilken förde
hans bohag öfver från Norrhofva och till klippön, där hans
nya stuga låg. Men han fattade icke riktigt, att någonting af
allt det, som skedde med honom, var verklighet. Bohaget
blef inburet, sängen kom på sin plats, byrån på sin, bord och
stolar ställdes in i rummen. På spisen tändes eld, och
kaffepannan kokade. Alltsammans såg Sammel. Men han
inbillade sig, att han själf på något sätt stod utanför den
historien och inte hörde dit. Hilma och han gingo till sängs,
ljuset släcktes, och det blef mörkt i rummet. Sammel låg
och hörde på, hur hustruns andedräkt blef jämn och lugn.
sedan hon somnat. Han hörde, hur blåsten hven därute kring
knutarna. Det var bestämdt höst. Sammel visste det icke.
Alltsammans var honom så obegripligt, att han oupphörligt
vaknade upp ur sömnen, undrande, om ingen skulle purra
honom för att gå på till vakten eller stå till rors. Han vaknade
upp, när det blef morgon, i det han hörde barnet skrika.
Och han förvånade sig öfver, att det förekom honom själf,
som om han drömde vaken.
Stugan var rödmålad och låg vid en vik. Ofvanför
densamma reste sig en klippa, och vid stranden växte alar. Den
låg utsatt för nordanvinden, därför att Sammel velat så ha
det. Och han ville så, emedan han därigenom kom att bo
borta från de andra lotsarna, som alla hade sina byggnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
