Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\v—..................... ..—........................................’■*?
Ur Karin Brandts Dröm
Hur tyst Karin än sjöng, hördes dock sången tydligt
in i den sjukes rum. Sara märkte, hur fänriken ifrigt började
lyssna, och i tanke att han kände sig störd, ville hon gå ut
för att göra slut på visorna. Men fänriken hindrade henne
med en otålig rörelse, och när sången omsider tystnade,
frågade den sjuke Sara, hvem det var som sjöng så vackert.
Sara svarade kort, att det var brukspatrons yngsta dotter,
och då fänriken märkte, att den gamla därmed ansåg
samtalet vara afslutadt, inställde han alla vidare frågor. Icke
ens när han åter hörde samma röst, denna gång ledsagad af
de aflägsna tonerna från ett klaver, lät han märka någon
särskild rörelse. Hans vanligen tungsinta ansikte klarnade
blott upp, och han vände hufvudet åt väggen för att få vara
i ro med sina drömmar.
Ett par dagar därefter öfverraskade Magnus Brandt sin
yngsta dotter med att helt hastigt ropa henne till sig. Han
stod på trappan i päls och med resskärpet knutet om lifvet.
Nedanför på gården höll giggen.
"Du får hjälpa Sara med att se om vår gäst och hålla
honom sällskap," sade han. "Det är inte passande, att han
ständigt blir lämnad ensam. Jag har mycket att göra just i
dessa dagar, och Cecilia har fått annat att tänka på."
Därmed kysste Brandt dottern på kinden, steg i släden
och körde bort. Karin stod ensam kvar på trappan och
fattade icke, att det som händt kunde vara sanning.
1 det uppdrag, Magnus Brandt gifvit sin dotter, låg vid
denna tid ingenting, som kunde verka öfverraskande på en
ung flicka. Ärbar som tiden var, voro dess former friare
och enklare än våra, och när behofvet kräfde, sköts
konvenansen undan lättare än nu. Hos sina vänner bland folket
hade Karin mer än en gång setat vid sjuksängar, mäns lika
väl som kvinnors. Och dock kände hon sig nu brydd, ängslig
och lycklig på samma gång.
Fylld af de mest förvirrade känslor och föreställningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
