Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stiernhielmska antikiserande riktningen, var den s. k. marinismen.
Denna, som ytterst stammade från den italienska barocken
— den har sitt namn af den italienske skalden Marini —
hade också ett rent formellt syfte. I stället för det vanliga
och naturliga, som ansågs opoetiskt, sökte man efter nya och
mera ovanliga uttryck. Man kunde ej skrifva fjorton, utan
föredrog omskrifningen tvä gånger sju, fiskarna kallades
hafvets tysta folk, månen himlens silfvervårta o. s. v. Följden
af detta försök att förfina språket blef en oerhörd bombast,
som nu snarast verkar komisk. Och i Sverige slog denna
riktning aldrig rätt an. Den började på 1680-talet och hade
efter blott två årtionden öfverlefvat sig själf. Dess förnämsta
representant hos oss var Gunno Eurelius, adlad Dalstierna,
hvilken på sin tid var mest berömd för sitt sorgekväde vid
Karl XI: s död, Kunga Skald, som i själfva verket är en
efterbildning af en sång i Marinis ”Adone”. Men den af hans
dikter, som lefvat längst, gick snarast i en annan stil. Det
var den präktiga Giöta Kämpa-Wisa om Koningen å Herr
Pädar, där han i folkvisans och äfven Bibelns tonart besjöng
segern vid Narva.
Men vid sidan af denna diktning arbetade sig ock en
annan fram. Under 1600-talet hade Frankrike efterträdt
Italien såsom den ledande stormakten inom litteraturen, och
redan under Karl XI:s regering började man att få känning
af denna litteratur. Men lika litet som i Tyskland insåg
man här, att Frankrikes 1600-talslitteratur icke var ett
uttryck för en enda smakriktning, utan att äfven där olika
strömningar bröto sig mot hvarandra. En bland dessa var
den s. k. burlesken, som i den lille, puckelryggige Scarron
hade sin förnämsta representant. Ehuru han kanske mer än
någon annan var den förnäma frondens älsklingsförfattare,
är hans dikt så litet salongsmässig som möjligt. Hans konst
bestod i att ”draga ned”, att mot tidens pretiosa idealism
ställa upp en hänsynslös naturalism och obesväradt röra sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
