Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Chronschoughs lärareperiod behandlande andra del. Det blef hans
sista alster — Bondeson dog den 23 september 1906.
Verket är i ordets bokstafliga mening klassiskt. En sådan
på kornet tagen bild af 1860-talets i svenska landsorten typiske
folkskollärare är något i svensk och kanske äfven i utländsk
vitterhet allenastående, särskildt som den om sin storhet
alltid öfvertygade hjälten, hvars egna ord anföras, inte en
sekund faller ur rollen.
Författaren träffar under sin vistelse i Glimminge den
saligen aflidne Chronschoughs mor, änkan Lena Jönsdotter,
och det är hon, som med modershjärtats ömhet och den olärdas
hela förvånade beundran för bokens trolska mysterier och
sonens på seminariet eröfrade oförlikneliga visdom
öfverlämnar hans postuma anteckningar om ett folkskollärareljus’
aldrig släckta, men städse i jämnhöjd med solen flammande
låga åt Bondeson. Till alla den i Glimminge och Kröplinge
och således i världsalltet berömde matadorens förtjänster vill
hon genom en dylik handling, hvars omedelbara följd
naturligen måste bli mästerprofvets förevigande i trycksvärtan,
härmed lägga en ny. Hon vill kröna hans af lager redan
tyngda hjässa med författargeniets diadem.
Så kom det sig, förtäljer Bondeson, att den utmärkte, en
folkskollärares höga bildningsgrad och lysande ställning i tid
och evighet fastslående Chronschoughs manuskript
publicerades. Och så fick litteraturen en värdefull ökning af sina
många historiska dokument, — memoarer af en ny Napoleon.
”Liksom så många af det gamla, ärorika Sveriges store
män har äfven jag utgått ur en ringa koja,” börjar han.
Och i den tonen fortsätter Chronschough. Med ett allvar,
en värdighet och en själfkänsla, som skulle förarga, om ej
minnestecknaren vore så naivt egenkär och så innerligt
tvärsäker på vikten af dessa händelser för mänskligheten — eller
åtminstone för socknen — skänker han världen sin i
verkligheten synnerligen banala och af futtiga bagateller fyllda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
