Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svärmeriet för det ridderliga och lysande kommer honom,
när det faller sig, att måla vår storhetstid à la Snoilsky.
Modern är han i sitt frisinne, men aldrig fosterlandslös. Och
han är gammalmodig nog att besjunga vår himmelsblå fana
med dess guldkors. I den vill han svepas, när han dör.
Mest lifligt och lidelsefullt ägnar han kvinnan sin hyllning.
Hans dikter gömma ett lika bjärt som brokigt galleri af
damer, som han dyrkat, — från Leoline, hvars svarta ögon
stråla i decembernatten, och Miss She med revolvern i
snöhvit hand och Santa Lucia med sina lockar till den han
kallar Min älskade, hemmets fe, ålderns tröst, som tänder
ljusen i hans julgran.
Han är vidare stockholmsnaturens skald. I tonfall,
smekande och melodiska som Bellmans, ger han oss staden i
alla årstiders skiftande dräkt, strömmen och luften, så att
den blir ”mitt hjärtas stad”, som han i ”Hvita syrener”
kallar den.
Är den ej skön, den stad, som din är vorden?
I dina ögon läser jag ditt svar:
»Det finns ej plats på hela vida jorden,
som så som denna hjärtat fånget tar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
